.

jakten på den perfekta studenklänningen är här. men jag är inte redo. jag är fan inte redo för studentdagen. jag är absolut inte redo för att välja ut en klänning. men man kan inte vänta. väntar man kan man missa chansen av den perfekta studentklänningen. men vad är den perfekta studentklänningen? jag har ingen aning.
jag kan se den framför mig men ändå inte hitta någon som passar in.
kritvit? benvit? gräddvit? eller ens vit? jo vit ska den vara, de vet jag. men sen då?
 
två favoriter hittills.


 
eller kanske nåt sånt..




en liten detalj?


  
eller kanske lite svart?


  
öppen rygg? eller nått litet i sidan..


Hur som helst, promenad var det ja....

Att kalla mig fet gör inte dig smalare,
att kalla mig dum gör inte dig smartare,
att förstöra mitt liv gör inte ditt liv bättre,
att göra mig olycklig gör inte dig lyckligare.

Ta en titt på dig själv innan du dömmer mig.

You're a liar, you're a cheater, you're a fool.
Well that's just like me yoohoo and I know you too.

Look deep into yourself before you blame all others
for betrayal, for betrayal
I promise, so easy to say, and easy you failed,
and you do it again!

fan. jag vill faktist tycka om dig. jag vill göra det. jag vill älska dig. hur mycket som helst. men du ger mig fan inget annat val än att bara gå..

You know, I’ve got this theory: There are two kinds of people in the world. There are lyric people and music people. You know, the lyrics people tend to be analytical. You know, all about the meaning of the song. They’re the ones you see with the CD insert out like five minutes after buying it, pouring over the lyrics, interpreting the hell out of everything. Then there’s the music people who could care less for the lyrics as long as it’s just got, like, a good beat and you could dance to it. I don’t know, sometimes it might be easier to be a music girl and not a lyric girl. But since I’m not, let me just say this: Sometimes things find you when you need them to find you. I believe that. And for me, it’s usually song lyrics.

första kvällen hemma på rummet. fantastiskt. som jag längtat. tusen tankar passerar i huvudet. har legat sedan kl elva. och tänkt, tusen tankar. kan verkligen inte sova. vad det beror på.. första skoldagen? njae. kanske för att jag inte somnat före två, på nästan en månad. tja. att huvudet försöker undgå samtidigt som magen vet att jag måste ta tag i det. jag måste ta tag i Dig. Dig och Mig. varför tvekar jag?
plötsligt känns det som att jag tvekar på nästan allting. vad är på riktigt? vem menar allvar?

Det finns En. En som alltid menar allvar. Den som inte behöver fråga för att veta hur jag mår. Du som är precis som jag. allt vi har tillsammans. som ingen i hela världen kan ta ifrån oss. allt du och jag gått igenom dessa tre år. allt dedär som fick mig att sjunka till botten och trodde jag aldrig skulle ta mig upp. hur illa allt än har varit, kommer jag aldrig nånsin ångra att jag stannade kvar. Du ryckte inte tag i mig för att resa mig ur skiten. Du lärde mig att kämpa, klara mig själv. Du gav mig kraft och mod för att leva för min egen skull och inte för någon annans. just Därför ångrar jag aldrig att jag stannat. för hade jag inte träffat dig, då hade jag fan stått ensam nu. Jag älskar dig av hela mitt hjärta. Utan dig, ingen mig.

idag går flyttlasset. alltihop. för tillfälltet känns det jävligt bra. behöver ett rum. nått eget bara. men hur ska jag överleva resten? resten är ett helvete. eller jag ska inte lova så mycket just nu, jag vet ju inte. jag har ingen aning.
allt är packat och jag är redo för nått nytt, men ändå något gammalt. jag vill inte att något ska bli som förr. jag vill inte ha vad jag har nu. jag vill ha något nytt. och det har jag, fast ändå något gammalt. eller kanske någon. någon nygammal.
kan man vara vänner för livet? eller finns det en gräns på hur länge man kan vara Bästa vänner. växer man ifrån varandra? jag menar, man förändras ruskigt mycket med tiden. det är ju inte säkert att man förändras åt samma håll. eller är det just det man gör? just för att man är Bästa vänner.
kan en kärlek gå över till vänskap och tvärt om? eller har det varit en vänskap hela tiden bara att man psykist gjort det till någon slags kärlek bara för att få känna de. eller har det alltid varit en kärlek bara att man trampar ner den så pass att den inte känns?
Tänker man en tanke tillräckligt länge så blir det ju tillslut en verklighet. eller hur...