.

eftersom jag fick en fråga om metallskroten jag stoppat i mun, kom jag och tänka på att det är något jag inte delat med mig särskilt mycket av. och det finns en anledning. det är så att för två månader sedan ungefär tog jag tåget ner till hudik för att göra två komipsar sällskap när dom skulle pierca sig (naveln o bröstvårtan). anledningen till att vi åkte till hudik är för att studion där var inte särskilt hård på ålder och föräldrars tillstånd. brydde sig inte alls faktist. på skolan strax innan dom skulle iväg till tåget, så fick jag för mig att jag skulle kanske följa med jag också. eftersom att jag är en person som ofta får hyper inpulser på huvet, och då vill jag göra dom direkt på en gång! eftersom dom skulle pierca sig blev jag allt mer sugen hela tiden på att göra något. eftersom att allt annat än tungan var uteslutet. så tänkte jag att det kanske var dax att slå till. eftersom att det alldeles precis varit studiebidrag så kände jag att wtf nu kör vi, vi lever bara en gång!
eftersom att tungen svällde upp och blev enorm blev det en jobig tid, jag var inte hem till ånge på nästan 3 veckor. första natten var värst, riktigt hemsk. hela tungan, hela halsmandlarna  var skit stor och skit hård. jagh kunde inte sova på hela natten, och dagen efteråt var det såklart kundpass i salongen.  det blev en jobbig dag. var nästan omöjligt att prata.. eller inte omöligt, det gick. men satan så ont det gjorde. och läspa gick bättre, mycket bättre. därför läspade jag dom första dagarna, för att det var mycket skönare och inte alls lika ont. jag levde ungefär en vecka utan att äta någon alls fast mat, jag levde på nyponsoppa och blåbärssoppa. mådde riktigt illa och var otroligt yr. ett tag övervägde jag faktist att ta ut den. så äckligt ont hade jag.
första veckorna var i enorm ångest, jag viste inte vad jag skulle säga till mamma, jag visste att hon skulle bli så grymt arg och besviken på mig. så när jag äntligen första gången vågade åka hem, pratade jag med munnen så liten som möjligt och helst utan ögonkontakt. jag klarade mig bra länge, men i helgen var det kört. det var lördagmorgon och vi satt vid köksbordet. jag hade tagit upp datan för att visa mamma nått klipp på tuben. det blev asgarv och jag hade blivit för bekväm, pappa fick syn på kulan och ögonen blev stora som fotbollar. han blev paff började skratta och frågade vad det var för nått. jag gjorde  ett försök på att neka, men det var omöjligt. jag kände mammas blick i ryggen, vågade inte vända mig om. jag tänke att fan nu brakar helvetet lös. jag blev livrädd och sa till jocke att nu går vi ner på mitt rum istället. vågade inte se vad som skulle hända om jag stannade. men till min förvåning hör jag pappas skratt hela vägen ner, han klämer ur sig ett "jäkla odåga." och mamma har fortfarande inte sagt ett ord. jag visste att det var absolut bland det fulaste hon vet. men ändå blev det inget mer med det. nu är jag tillbaka i stan och jag lever!